Jag var redo för kärleken igen, den där underbara känslan som gjorde att det pirrade i hela kroppen. Jag trodde att jag hade hittat honom, han som inte skulle såra mig. Han jag kunde lita på och vara mig själv med.

Jag hatar mig själv för att jag tycker om dig så fruktansvärt mycket.. Det var du som var den första kärleken jag kunde vara mig själv med, men du kastade bort mig trots allt fint du sa till mig. Jag fick aldrig någon riktig förklaring till varför, för det du sa det tror jag inte på. För om det var sant, hade du inte låtit allt gått så långt.
Jag är inte arg för att du gjorde det, jag är arg för hur du gjorde det. Det hugger i min mage och att vara ensam är det värsta jag vet nu.

Du om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig !